2026 och ända framme i mars?!
Tiden går fort…

I december var vi och hälsade på hos Frank, och vi höll några tummar för att det skulle leda till valpar.
Allt som tiden gick, så kunde vi ana en del förändringar på Signe som helt klart höll hoppet vid liv.
Vi började märka skillnader i hennes sätt att vara. Lek byttes ut mot lugn och ro. Hon blev sur på Selma när Selma ville leka. Hon började bädda så snart hon fick chansen.

Vi var inne och gjorde ett ultraljud som då inte visade något.
Men alla andra tecken som fanns gjorde att vi misstänkte att man helt hade missat att det kunde vara valpar.

Efter ytterligare lite tid, så visade det sig att Signe faktiskt hade åkt på en livmoderinflammation.
Så alla tecken som vi hade sett och trott berodde på dräktighet visade sig istället vara en inflammation som helt tog kraften ur henne.

Efter en kur antibiotika så har nu den lilla loppan blivit frisk och allt har återgått till normala gängor här hemma. Vilket är skönt.

Våren har börjat visa sig i Skåne. VItsippor ute i häcken och krokus som börjat bryta igenom jordskorpan. 10-15 grader varmt och det börjar sakteligen vakna till i alla rötter.
En skön tid som är på ingång. =)

Vi har även börjat planera för nästa löp som kommer någongång i juni. För detta har vi hittat en hane i Tyskland, närmre bestämt i Detmold. Så idag har jag inlett kontakten med en uppfödare där.
Fantastiskt egentligen, jag kan inte ett ord tyska vare sig i tal eller skrift. Men med hjälp av AI så har vi nu inlett de första diskussionerna och en lös plan för träffa ”Otto” någongång i sommar.

Signe har senare tid även visat sig vara något av en tänkare.
Hon funderar mycket på vad hon ska äta sen, hur hon kan öppna kylskåpet eller en så banal sak som huruvida vi kommer att glömma chipspåsen på vardagsrumsbordet när vi ska gå upp och lägga oss.

Alla dessa tankar, nästan lite ”Nostradamus” över henne.