När man sitter och läser sig till information på nätet, så har jag märkt att man väldigt ofta hamnar på sidor som beskriver saker och ting på ett väldigt avancerat sätt, och när man har läst klart så har man ändå inte fattat allt. Vilket i och för sig leder till att man letar mer, och till slut så har man kanske fått hela bilden av det man letar efter.

Här tänker jag mig att jag sammanställer en förenklad version av historian om Retromops, där man får svar på varför man ens startade detta ”projektet”, och hur det hela har gått till. Hoppas att det kan vara ”ett bra läs”. =)

Vill dock förtydliga att detta inte är den svenska historian om just retromops, utan ska ses utifrån hur det faktiskt började den där gången, i Tyskland runt 2000.

En Djupgående Historia om Hundrasen Retromops

Introduktion: Mopsens Hälsoutmaningar och Behovet av Förändring

Den moderna mopsen har genomgått en anmärkningsvärd förändring i sitt utseende under de senaste århundradena, där avel för extremt korta nosar och platta ansikten gradvis har blivit den dominerande normen. Dessa överdrivna fysiska drag, som ofta uppfattas som ”söta” eller ”ras-typiska”, har tyvärr lett till allvarliga och ofta livsbegränsande hälsoproblem. Särskilt uttalade är de andningsrelaterade svårigheterna, vilka har blivit ett kännetecken för rasen.

Ett av de mest framträdande problemen är Brachycephalic Obstructive Airway Syndrome (BOAS). Detta tillstånd orsakas av förkortade skalle-, ansikts- och näsben, vilket resulterar i en förträngd luftväg som gör det svårt för mopsen att andas, särskilt vid värme, stress eller fysisk ansträngning. Symtom som högljudd och ansträngd andning, snarkningar och påtaglig trötthet vid fysisk aktivitet har blivit så vanliga att de i många fall betraktas som ”normala för rasen”. Denna situation, där allvarliga medicinska tillstånd accepteras som en del av rasstandarden, belyser en djup etisk problematik inom hundaveln, där lidande oavsiktligt normaliseras. Detta försvårar förbättringsarbetet eftersom problemet inte alltid uppfattas som ett avvikande tillstånd.

Utöver andningssvårigheter lider standardmopsar ofta av en rad andra allvarliga hälsoproblem. Dessa inkluderar ögonproblem såsom ytliga ögon, ögonskador och sår på hornhinnan, delvis på grund av att ögonen är utstående och ögonlocken inte kan slutas helt. Hudinfektioner i de djupa ansiktsvecken är vanliga, liksom tandproblem till följd av trånga käkar som inte rymmer alla tänder korrekt. Ortopediska problem som patellaluxation (lösa knäskålar) och höftledsdysplasi förekommer, liksom spinala missbildningar som hemivertebrae (ryggmärgsproblem) som kan leda till smärta och neurologiska defekter. Dessutom finns en ras-specifik, ofta dödlig, encefalit (inflammation i hjärnan). Dessa omfattande hälsoproblem kräver ofta regelbunden veterinärvård, specialiserad daglig omvårdnad och i många fall kostsamma korrigerande kirurgiska ingrepp för att förbättra hundens livskvalitet.

Mot denna bakgrund har Retromopsen utvecklats som ett medvetet svar på de hälsoproblem som plågar den moderna mopsen. Målet är att återskapa en friskare, mer funktionell hund som i större utsträckning liknar mopsar från över 100 år sedan, innan de extrema dragen blev så framträdande. Rörelsen grundar sig i en etisk övertygelse om att avel som leder till lidande är oacceptabel, och att det är nödvändigt att förändra de avelsmål som historiskt har prioriterat utseende framför hälsa. Genom att systematiskt ”avla bort” de extrema drag som orsakar hälsoproblem, strävar Retromops-aveln efter att förbättra rasens livskvalitet och förlänga dess livslängd.

Retromopsens Ursprung och Avelshistoria

Den moderna, systematiska aveln av Retromopsen tog sin början i Tyskland år 2001. Initiativtagare var Gisa Kleinschmidt, som också grundade den första avelsföreningen dedikerad till Retromopsavel. Denna rörelse uppstod som en direkt reaktion på den försämrade hälsostatusen hos standardmopsen, med det uttalade syftet att återställa rasens funktionella egenskaper och motverka de problem som följde med övertypningen.

Före den moderna Retromopsrörelsen fanns redan en historisk motsvarighet känd som ”Altdeutscher Mops” (gammaltysk mops). Denna typ uppstod i Tyskland efter andra världskriget, då mopsrasen var kraftigt decimerad. För att bevara rasen korsade man då in Pinscher-hundar i mopsbeståndet. Resultatet av denna utavel var mopsar med stramare bindväv, mindre extrema kroppsformer och en mer utpräglad nos. Dessa hundar registrerades initialt som vanliga mopsar och visades på utställningar, men på grund av sitt märkbart sportigare utseende benämndes de som ”Altdeutsche Möpse”. Denna historiska parallell visar att utavel för att förbättra mopsens hälsa och överlevnad inte är ett nytt fenomen, utan en återkommande respons på rasens hälsokriser. Det är dock anmärkningsvärt att dessa friskare typer med tiden trängdes undan av den rena showaveln, som återigen selekterade för de mer extrema, ”över-drivet kindlikt-runda” formerna. Detta mönster indikerar en cyklisk problematik där estetiska ideal systematiskt har överordnats funktionell hälsa inom traditionell avel, vilket leder till ett återkommande behov av korrigerande avelsinitiativ.

I början av 2000-talet, ungefär samtidigt som Retromops-projektet startade i Tyskland, började uppfödare importera sportiga, högbenta mopsar med tydligt markerad nos från USA och Kanada. I dessa länder hade man redan på 1990-talet börjat korsa in andra raser som Fransk Bulldog, Boston Terrier, American Staffordshire Terrier och Parson Russell Terrier. Detta gjordes dels för att introducera nya färger som brindle eller vit, men också för att avvika från den extrema mops-typen enligt FCI-standarden. Dessa sportigare mopsar kallas i USA för ”terrier typed pug” eller ”Möpse im Terrier Typ”. På grund av American Kennel Clubs (AKC) ”mjukare” registreringsriktlinjer kunde dessa hundar, trots sin inblandning av främmande blod, registreras som renrasiga och därmed importeras till Tyskland som sådana. Dock erkänner den tyska kennelklubben (VDH) varken dessa importerade hundar eller ZG Retromops, just på grund av deras främmande blodandel. Denna diskrepans i erkännande och avelsfilosofi mellan olika kennelklubbar och avelsgrupper har skapat ett fragmenterat globalt avelslandskap. Detta innebär att ”Altdeutsche Möpse” och Retromopsar ofta avlas i ”dissidens” till VDH, ibland utan enhetlig standard och regelverk. Även om denna fragmentering kan främja innovation och anpassning, medför den också en risk för inkonsekventa hälsoresultat och kan undergräva rörelsens trovärdighet, då det blir svårare för allmänheten att skilja mellan seriösa uppfödare och de som endast utnyttjar trenden för profit.

Den systematiska Retromopsaveln använder noggrant utvalda donatorraser med låg inavelsnivå och god hälsa för att introducera ny genetik och förbättra mopsens anatomi. De vanligaste donatorraserna inkluderar:

• Parson Russell Terrier: Denna ras är ofta det primära valet på grund av sin låga inavelsnivå och terriertypiska kropp. Det har dock funnits diskussioner kring temperament- och karaktärsskillnaderna mellan Jack Russell Terrier/Parson Russell Terrier och mopsen, samt att även JRT har sina egna hälsoproblem.
• Dvärgpinscher (Miniature Pinscher): Används ibland som donatorras.
• Beagle: Har tillåtits som donatorras sedan 2019, av liknande skäl som terrierraserna, för att bredda genpoolen och förbättra hälsan.
• Shiba: Denna ras har introducerats som donatorras i Nederländerna.
• Dansk-svensk gårdshund: I Sverige är denna ras en godkänd donator på grund av sin terriertypiska kropp och mycket låga inavelsgrad.

Vissa raser exkluderas explicit som donatorer för att undvika oönskade storleks- eller kroppsförändringar. Exempel på sådana exkluderade raser är Chihuahua (för liten), Boxer och Labrador (för stor), samt Pekinese och Tax (som kan leda till för korta ben). Denna selektiva användning av donatorraser understryker avelsmålets fokus på funktionell förbättring snarare än enbart estetiska förändringar.

Avelsmål och Fysiska Egenskaper

Det övergripande avelsmålet för Retromopsen är att avla fram en friskare mops med avsevärt förbättrad funktionell hälsa. Detta innebär en medveten strategi för att bekämpa de hälsoproblem som uppstått på grund av den moderna mopsens ”öpertypning”. Strategin bygger på att korsa in lämpliga utländska raser och sedan systematiskt avla tillbaka mot mopsens ursprungliga typ, men med ett kompromisslöst fokus på funktionell hälsa. En grundläggande princip är att endast friska och stabila hundar får användas i avel, och alla ärftliga defekter registreras och bekämpas planmässigt. Målsättningen är att skapa en mops som är sportigare, mer rörlig och mindre extrem i sitt utseende än den moderna standardmopsen.

Retromopsens avelsmål representerar en medveten dekonstruktion av den traditionella mopsens estetiska standard till förmån för funktionell design. Varje specificerad fysisk egenskap är direkt kopplad till att lösa ett specifikt hälsoproblem, vilket markerar en fundamental omorientering av avelsfilosofin från ”hur hunden ser ut” till ”hur hunden fungerar”.

Specifika fysiska egenskaper som eftersträvas för att förbättra hälsan:

• Kropp och rörlighet:
  • En välproportionerad och harmonisk fysik med en djup, stark bröstkorg och en öppen buklinje är önskvärd, vilket bidrar till en robust kroppsbyggnad.
  • Retromopsen ska ha en längre rygg- och halssektion jämfört med standardmopsen. Denna anatomiska skillnad är avgörande för att garantera bättre rörlighet och för att hunden ska kunna putsa sig själv mer effektivt, vilket standardmopsar ofta har svårt med.
  • En stramare bindväv eftersträvas för att minska överflödiga rynkor och hakpåsar. Detta förbättrar inte bara hygienen utan gör även inre strukturer som broskiga andningsvägar, ligament och leder mer motståndskraftiga.
  • Kroppen ska vara stark, rak och med god markfrigång.
  • Svansen ska, enligt standarden, helst vara dubbelringlad , även om den kan vara mindre ringlad än hos klassiska mopsar.
• Huvud och andning:
  • Nospartiet ska vara trubbigt och kvadratiskt, men får aldrig se ”nedtryckt” ut.
  • En bred och stark käke är önskvärd för att säkerställa en sund och funktionell bettstruktur.
  • En rak nosrygg med så lite uttalat näsveck som möjligt är ett viktigt mål, då detta minskar behovet av särskild vård och minimerar risken för hudinfektioner.
  • Särskild uppmärksamhet läggs på att säkerställa öppna näsborrar i nosspetsen, vilket är avgörande för förbättrad andning och motverkar de respiratoriska problem som är så vanliga hos traditionella mopsar.
  • Ögonen ska vara väl inbäddade i ansiktsskelettet och vara rundade till ovala. Denna placering minskar risken för ögonskador, vilket är ett stort problem för raser med utstående ögon. Ingen exoftalmus (utstående ögon) är önskvärt.
• Päls och färg:
  • Pälsen ska vara kort, slät och glänsande, vilket gör den lättskött och förhindrar tovor.
  • Alla nyanser av beige (fawn, aprikos, sand, upp till isabelltoner), silvergrå och svart är tillåtna.
  • Hundar med fläckiga (piebald) eller tigrerade (brindle) mönster är också tillåtna enligt avelsreglerna.
  • Alla färgförändringar accepteras så länge de inte är ”hälsofarliga”, som till exempel Merle-färgning som baseras på en genetisk defekt.
  • Öron, mask, klor och ållinje ska vara så mörka som möjligt.
• Storlek och vikt:
  • Mankhöjden för Retromopsen ligger mellan 32 och 38 cm.
  • Vikten varierar mellan 8 och 12 kg. Generellt är Retromopsar några centimeter större och något tyngre än klassiska mopsar, men med en jämnare viktfördelning.
• Avelsrestriktioner:
  • För att säkerställa genetisk mångfald och minimera ärftliga sjukdomar är inavel mellan föräldrar och barn, helsyskon och halvsyskon förbjudet sedan februari 2020.
  • Alla avelsdjur måste genomgå obligatorisk hälsokontroll och uppvisa ett avelsduglighetsintyg.
  • Obligatorisk genetisk testning krävs för specifika sjukdomar som Late onset Ataxia (LOA), Spinocerebellar Ataxia (SCA) och Imerslund-Gräsbeck Syndrom (IGS). Bärare av dessa defektgener får endast paras med fria djur för att förhindra spridning av sjukdomarna.

Följande tabell illustrerar de huvudsakliga fysiska skillnaderna mellan en standardmops och en Retromops, vilka direkt bidrar till den förbättrade hälsan hos den senare.

Tabell: Jämförelse av fysiska egenskaper: Standardmops vs. Retromops

Egenskap	Standardmops	Retromops	Hälsofördel för Retromops
Noslängd	Extremt kort, platt nos, ofta med djupa hudveck	Längre, trubbig och kvadratisk nos, rak nosrygg med minimala veck	Förbättrad andning, minskad risk för BOAS och hudinfektioner
Näsborrar	Ofta trånga, ”ihopklämda”	Tydligt öppna näsborrar	Betydligt bättre luftflöde och andningsförmåga
Ögonplacering	Utstående ögon, grunt inbäddade	Väl inbäddade i ansiktsskelettet, rundade till ovala	Minskad risk för ögonskador, sår och proptos (ögat hoppar ut)
Hudveck	Överdrivna, djupa ansiktsveck	Minimala ansiktsveck, stramare bindväv	Minskad risk för hudinfektioner och irritation
Rygg/Halslängd	Kort rygg, kort nacke	Längre rygg- och halssektion	Bättre rörlighet, förmåga att putsa sig själv, minskad risk för ryggproblem
Svansform	Hårt ringlad ”skruvsvans”, ofta med underliggande ryggproblem	Helst dubbelringlad, men kan vara mindre ringlad; mindre risk för hemivertebrae	Minskad risk för spinala missbildningar och neurologiska problem
Storlek (höjd/vikt)	Höjd: ca 25-33 cm, vikt: ca 6-8 kg	Höjd: 32-38 cm, vikt: 8-12 kg	Sportigare, mer robust kroppsbyggnad som tillåter mer aktivitet

Slutsatser

Historien om Retromopsen är en direkt konsekvens av de allvarliga hälsoutmaningar som den moderna mopsrasen står inför. Genom århundraden av selektiv avel, där estetiska ideal har prioriterats framför funktionell hälsa, har den traditionella mopsen utvecklat en rad lidande-framkallande egenskaper. Att dessa problem, såsom ansträngd andning och ögonproblem, har blivit så normaliserade att de ofta betraktas som ”normala för rasen” är en djupt problematisk aspekt av den traditionella hundaveln. Denna normalisering bidrar till att upprätthålla efterfrågan på hundar med inneboende hälsoproblem.

Retromopsrörelsen, som systematiskt startade i Tyskland 2001, representerar ett medvetet etiskt och funktionellt skifte. Genom att återinföra genetisk variation via noggrant utvalda donatorraser som Parson Russell Terrier, Dvärgpinscher, Beagle, Shiba och Dansk-svensk gårdshund, strävar uppfödare efter att återställa mopsens ursprungliga, friskare anatomi. Avelsmålen är tydligt definierade och fokuserar på att eliminera de extrema drag som orsakar lidande – såsom den platta nosen, utstående ögon och överflödiga hudveck – och istället främja egenskaper som längre nosparti, öppna näsborrar, väl inbäddade ögon och en proportionerlig kropp. Varje anatomisk förändring är direkt kopplad till en förbättring av hundens hälsa och livskvalitet.

Trots de tydliga hälsofördelarna och den etiska grunden för Retromopsaveln, står rörelsen inför utmaningar. Den fragmenterade avelslandskapet, där etablerade kennelklubbar som VDH/FCI inte erkänner utavel, leder till att Retromopsar avlas i ”dissidens”. Detta kan resultera i en brist på enhetliga standarder och därmed en variation i hälsoresultat, vilket i sin tur kan påverka allmänhetens uppfattning och försvåra identifieringen av seriösa uppfödare.

Sammanfattningsvis är Retromopsen inte bara en ny variant av en populär ras, utan snarare ett uttryck för en nödvändig förändring inom hundaveln. Dess historia belyser vikten av att prioritera funktionell hälsa och välfärd över estetiska ideal. Även om vägen mot full acceptans och enhetliga standarder kan vara lång, utgör Retromopsen ett viktigt steg mot en mer etisk och hållbar avel av sällskapshundar, där hundens livskvalitet står i centrum.